Det är inte synd om mig
Det är inte synd om mig. Men jag mår ganska dåligt.”
Det är nog många som kan känna igen sig i de meningarna. Man har inte drabbats direkt av det oberäkneliga virus som har världen i sitt grepp men livet har förändrats. Försämrats. Många som är vana vid upptagna liv sitter nu ensamma och även om risken att bli sjuk inte är så stor så tär det på själen.
Vi har pratat med Matti, Ingrid, Viktor och Malin – alla är de storstadssinglar som vanligtvis lever fullbokade liv, till stor del utanför sitt eget hem. Sedan ett par månader tillbaka kan de inte längre jobba som vanligt, ägna sig åt sina intressen, kan inte umgås med vänner. Mer eller mindre över en natt föll flera ben deras tillvaro står på bort och fulla almanackor tömdes. De vet att många har det mycket värre – men allt har stannat upp. Vad händer då?
anska mycket, visade det sig.
Matti gled in i en depression medan Malins oro börjar gå mot ångest. Hos Viktor aktiverades en gammal ätstörning och för Ingrid, som alldeles nyss separerat, blev ensamheten som en avgrund.
Pandemin tvingar oss att mot våra instinkter hålla oss borta från varandra och den ovissa ensamhet många hamnat i är prövande.
– Det är ingen gammal klyscha att vi är flockdjur och när vi inte kan vara med vår ”flock” får vi så småningom stressymtom, säger psykologen Anna Bennich.
Vi började göra intervjuerna med relationsstatus i centrum – singel i coronans tid, hur är det? – men förstod rätt snart att det inte var särskilt viktigt. Det blev i stället tydligt hur många andra viktiga relationer vi har och behöver. Ingen av dem vi intervjuade såg en partner som en lösning – de saknar bara sina gamla liv och ser fram emot att få dem tillbaka.
Text: Anna Andersson Illustrationer: Jenny Svenberg Bunnel