Ingrid hade just skilt sig – då kom coronan

Skilsmässan var precis klar – den sista februari flyttade Ingrid in i sin egen lägenhet.
Två veckor senare hade coronapandemin ställt in allt socialt liv och alla jobb.
– Det var som att stå inför en avgrund, jag kände mig helt avskuren.

Text: Anna Andersson 
Illustrationer: Jenny Svenberg Bunnel

A

tt skilja sig efter över 20 års äktenskap är förstås en enorm förändring. Men bara för att man skiljer sig behöver man inte bli ensam – i synnerhet inte Ingrid. Förutom en stor vänkrets så arbetar hon som sångpedagog, driver ett företag, undervisar enskilda elever och, inte minst, leder tre körer. Med sammanlagt 340 medlemmar.

– Jag är van att alltid umgås i flock, jag vilar i flocken, förklarar hon.

Men på två veckor försvann alla de flockar Ingrid har ägnat livet åt att skapa. Först genom den planerade och noga genomtänkta separationen och sen genom den närmast chockartade nedstängningen av arbete och umgänge som coronan tvingade fram.

Löste problemen genom att bara köra på

Ingrids första reaktion var – att lösa problem. Hon ville till varje pris få de delar av jobbet som kunde fungera att fungera. Hon lyckades också, rätt snabbt fick hon i gång körövningar via livestream på nätet och enskilda sångelever kan hon ”träffa” via Zoom, även om det är svårare.

– Nu kan jag se att jag typ fick tunnelseende och gick på adrenalin de första veckorna. Jag sköt undan alla känslor och bara körde på.

Men känslorna fanns förstås. När hon kom hem till den tomma lägenheten på kvällarna, kunde hon inte undgå ensamheten. Varannan vecka har hon sin tonåring där men annars ingen familj, och vännerna kunde hon inte träffa. Hon, som vanligtvis får ork och kraft av andra människor, plockade nu mest upp den ”arga energi” som bubblade i offentligheten, hon for illa av bilder av folk som hamstrade toapapper och pasta.

Som just separerad fanns också en ny oro för ekonomin – hur länge skulle det här att pågå, skulle hennes arbete alls finnas kvar på andra sidan?

Sammantaget kändes det som att stå inför en avgrund, säger hon.

– Då blev jag väldigt ledsen, jag grät massor.

M

en ungefär samtidigt Anders Tegnell började tala om en platå i smittspridningen, nådde också Ingrid en annan platå i sin ofrivilligt flocklösa tillvaro. Några ljuspunkter tändes, som att de i hennes körer som ville kunde börja ses i små grupper och repetera utomhus. Bara några få har meddelat att de vill sluta. Hon insåg också att man kan träffa enstaka vänner, promenera tillsammans.

Nu flyter jobbet på, om än i mindre skala. Hon går till sitt kontor varje förmiddag, hanterar mejl och administration, arbetar med arr och teknik. Tre kvällar i veckan håller hon i streamade repetitioner.

Hemma står det fortfarande stilla men hon försöker medvetet hantera ensamheten, hon undviker alkohol och gör helst något praktiskt, som att plantera om en krukväxt.

– En liten fördel med allt det här är att min lägenhet blivit inredd på rekordtid, varenda flyttkartong är tömd och tavlorna upphängda.

Hon har dock fått svårt att sova – möjligen för att hon dricker så mycket kaffe. Hon har en egen teori om att hon kompenserar den energi hon annars får i umgänge med andra människor med den hon får av koffeinet.

Den påtvingade ensamheten lär inget nytt

Ingrid tycker inte den påtvingade ensamheten har lärt henne något nytt om henne själv. Snarare har sådant hon redan visste om sig själv förstärkts, som känslan av att vara ett flockdjur. Ensam är verkligen inte stark.

För många som tvingas till ofrivillig ensamhet den här våren är känslan av kontrollförlust och inte veta hur länge de ska vara så här det svåraste. Ingrid säger att hon förstås också känner den oron men att hon också tyvärr har haft övning. För sju år sen var hon sjukskriven på grund av en utmattningsdepression, som påverkade både ork och kognitiva förmågor. Det var på sätt och vis värre eftersom hon då inte visste om hon någonsin skulle bli återställd.

– Kanske har den erfarenheten gjort mig lite bättre rustad för det här.

Fotnot: Ingrid heter egentligen något annat.

---

Känner du mycket oro och stress just nu? Sök stöd

• De som svarar på Röda korsets hjälplinje har utbildning i psykologisk första hjälpen.
Telefon: 0771 900 800
• Nattetid (mellan kl 21 och 06) kan du ringa Jourhavande medmänniska.
Telefon: 08-702 16 80
• Du kan också chatta med Jourhavande medmänniska
• Till Svenska kyrkans SOS kan antingen ringa eller skriva.
Telefon: 0771-800 650
Eller skriv till deras webbtjänst: sos.svenskakyrkan.se
• Vårdguiden 1177 har också råd till dig som är orolig, vad du kan göra och var du kan vända dig.