Ensamheten och mörkret tvingade Matti att söka hjälp

Matti, 41, bor ensam men har ett myllrande socialt liv.
När coronapandemin kopplade sitt grepp stillnade det där myllret nästan över en natt.
Efter bara ett par veckor gled Matti in i en depression.
– Allt som får mig att må bra ställdes in.

Text: Anna Andersson
Illustrationer: Jenny Svenberg Bunnel

M

an kan utan att överdriva säga att Matti under en vanlig vecka före pandemin hade hundratals sociala kontakter. Han arbetar på en stor arbetsplats, har många kollegor och coachar medlemmar varje dag.

För ett par år sen gick han ner till deltid eftersom han ville testa en dröm som börjat gro: att utvecklas professionellt inom musiken. Han sökte till Musikhögskolan och till sin egen förvåning kom han in på första försöket. Så nu studerar han på heltid till dirigent.

Dessutom leder han vid sidan av jobb och studier flera orkestrar och spelar i olika konstellationer, på fester, i kyrkor, i musikaler… Så ja, Matti håller sig sysselsatt och han träffar enormt många människor. Det är så han vill att tillvaron ska vara.

Men allt får inte plats i livet. Matti har haft kärleksrelationer, ”som längst ett par år” men det har inte riktigt funkat med hans i övrigt så aktiva liv. Jobb, studier och musik tar 13–14 timmar av hans dygn, uppskattar han. De partners som har funnits har haft svårt att acceptera det, vilket han förstår. Han lämnade sin senaste relation förra året, och har inte längtat efter en ny.

– Jag trivs inte med att vara en i relation. Jag har ett stort behov av att vara själv.

Men, tillägger han:
– Att vara själv är inte samma sak som att vara ensam.

Coronapandemin har vänt upp och ner på Mattis liv, och det gick fort.

Han följde förstås nyheterna om sjukdomen som spred sig i Wuhan men som många andra tänkte han inte på att hans eget liv skulle komma att beröras. Plötsligt, under andra veckan i mars, meddelade dock hans arbetsgivare att alla skulle jobba hemma. I hemlighet tyckte han att det skulle bli lite skönt, det skulle ge honom mer kontroll över sin tid.

Veckan därpå stängde även skolan. Det var värre, mycket värre. Alla höll på med avslutnings- och examenskonserter, Matti tillbringade många timmar i de små övningsrum som finns, det var liksom en uppladdning som pågick.

– Det är ju i konserterna man får utlopp för allt man förberett och så blev det bara pannkaka av alltihop.

Undervisningen bedrivs nu digitalt och de teoretiska delarna funkar bra. Men det är ju de praktiska som betyder mest.

– Att stå framför en skärm, med min lärare på andra sidan, och dirigera en orkester som jag bara hör i huvudet… Nej, det fungerar inte.

När inte heller konserter fick spelas föll de sista bitarna bort i det liv Matti byggt upp och älskar.

H

an har all förståelse för restriktionerna men det gjorde inte situationen enklare. Han gjorde som alla säger att man ska, såg till att hålla i den vanliga dygnsrytmen och dagliga rutiner.

– När jag skulle jobba klädde jag mig snyggt, rakade mig och satte på parfym, som vanligt.

Och som alla andra försökte han ha ett digitalt umgänge, men tyckte inte att det riktigt funkade. Telefon är bättre men inte ens de nära vännerna kan man ringa varje dag, säger han.

Han förstod att han var på väg in i en depression

En känsla av meningslöshet och tristess bredde ut sig. Matti, som tyckte så mycket om att vara själv och till och med hade sett fram emot att jobba hemifrån, blev förvånad över hur snabbt han kände sig instängd. Han var vaksam på tecknen – han har bipolär sjukdom och känner igen mörkret. En släkting hade dessutom gått bort i januari så det fanns redan en sorg.

– Allt som jag mår bra av ställdes in. Jag kände mig inte hel, min identitet hade tagits ifrån mig.

Efter ett par veckor fick han sömnproblem. Åt för mycket, vände på dygnet. Han förstod själv att han var på väg in i en depression, och att det gick snabbt. Förtvivlad kontaktade han både sin familj och vården, fick hjälp och blev sjukskriven.

Matti har ett fritidshus och han körde dit. Visserligen blev han ännu mer isolerad där men han hade ett akut behov av ett miljöombyte. Det fungerade – efter att snabbt ha kanat ner i mörkret, vände det uppåt igen efter ett par veckor. Medicineringen satte in, han fick ordning på mat- och sömnvanor och kunde börja jobba igen.

I

dag har han nya rutiner. Kliver upp tidigt, har börjat springa, följer nyheterna ”och Folkhälsomyndighetens presskonferens varje dag förstås”.

Men ensamheten består och är fortfarande påfrestande. Kvällarna är tomma. Han pratar i telefon med sin bästa vän Sara, som ingår i en riskgrupp och därför absolut inte kan träffas. Han chattar en del, har några gånger promenerat med någon vän, men annars är det böcker och korsord han tar till. En gång har han besökt en glest besatt men ändå öppen jazzklubb med en kompis, ”vi måste hålla igång det lilla kulturliv som finns”.

Längat efter sitt gamla liv

Visst, säger Matti, hade det varit skönt att leva med en partner i det som vi går igenom nu, ha någon att vika tvätt och småprata med. Men han ångrar inte sina livsval – han vill bara ha sitt gamla liv tillbaka.

Han längtar efter att umgås med Sara som de brukar, hemma hos varandra. Och han saknar sina orkestrar och det musikalgäng han är en del av, den kreativitet som finns i gruppen. På frågan efter vad han ser mest fram emot när vi kan leva som vanligt igen tvekar han inte:

– Att kulturlivet ska explodera!

Fotnot: Matti heter egentligen något annat.

---

Känner du mycket oro och stress just nu? Sök stöd

• De som svarar på Röda korsets hjälplinje har utbildning i psykologisk första hjälpen.
Telefon: 0771 900 800
• Nattetid (mellan kl 21 och 06) kan du ringa Jourhavande medmänniska.
Telefon: 08-702 16 80
• Du kan också chatta med Jourhavande medmänniska
• Till Svenska kyrkans SOS kan antingen ringa eller skriva.
Telefon: 0771-800 650
Eller skriv till deras webbtjänst: sos.svenskakyrkan.se 
• Vårdguiden 1177 har också råd till dig som är orolig, vad du kan göra och var du kan vända dig.